Status kultur & lite Tyskland

Jag håller fortfarande på att "skriva upp mig" i bloggutmaningen #blogg100. Det finns gott om idéer till innehåll, men ämnena kräver tid och energi för att bli bra texter, så jag börjar snällt mot mig själv. Lördag kväll snuddar främst vid kulturell konsumtion.

En box värd sitt pris.

Bäst på tv (tablå-tv/linjär tv): Deutschland 83. Tack, public service! Tyska serier är som exklusiva pärlor, de visas vid vissa festliga tillfällen. Sist var det Weisensee, nu den här coola produktionen. Rekommenderas starkt! Sista avsnittet visades nyligen och bara några avsnitt ligger ännu kvar på SVT Play, men spana efter en ny chans om du inte sett den. Ett plus för musiken från 80-talet. 

Bästa tv-serie: Den enda jag har sett, av alla omtalade amerikanska serier, är House of Cards. För mig är binge-watching något nytt, men jag ser både nöjet och faran i beroendet... Igår tog jag mig an den fjärde säsongen och nu har jag umgåtts med karaktärerna nästan ett dygn. En härlig verklighetsflykt, även om den här säsongen var svagast i mina ögon. Bäst var ettan och tvåan. 

Inte helt otippat var min förra favoritserie Vita Huset (The West Wing), men det är ju ett tag sen. Politik, makt, relationer, smarta dialoger, bra skådespelare - allt bidrar. Överväger nu att avbeställa Netflix innan jag hittar något nytt; sånt här har jag inte tid med... 

Senast lästa bok: Tid av Alex Schulman och Sigge Eklund. Jag har ett stort motstånd mot att börja läsa vanliga böcker. Inte av ointresse, tvärtom är det en del av min identitet att jag är en läsande person. Jag har enligt uppgift läst sen jag var fyra år och jag älskar böcker! Även de fysiska verken - vackra och kreativa omslag, titlar, möjligheterna de erbjuder, människorna jag får möta, resorna jag får göra, världar jag aldrig hade nått... Jag suktar efter innehållet, men har ack så svårt att få ro och komma igång med klassisk läsning. Koncentrationssvårigheterna tycks enorma när det gäller den här typen av fokus! Men så förra helgen hade jag fått nog av allt och hade en sociala medier-paus i 1,5 dygn. Det upplevelsen ska bli en egen text, men då fann jag i alla fall utrymme, och för att inte ta mig vatten över huvudet började jag där motståndet var minst: Hos den flitigaste podcastduon, som jag redan "känner" väl.

Bio vid Potsdamer Platz i Berlin.
Viss revansch efter misslyckat museiförsök.

Senaste biofilm: Bondfilmen The Spectre på en biograf i Berlin i november. Egentligen skulle jag ha gått på det tyska filmmuseet den där regniga söndagen - jag hade laddat för att det äntligen skulle bli av. Femte gången i Berlin, jag gillar film, jag gillar tysk nutidshistoria och det tyska språket... Men så kommer jag till glasbyggnaden vid Potsdamer Platz bara för att konstatera att det är omöjligt! 

Jag kämpade med mig själv, trampade oroligt fram och tillbaka vid kassan, men det gick inte. Hindret? En hiss med glasväggar åt alla håll från golv till tak var vägen upp till museet. Alternativt en helt öppen trappa, där man såg ner i avgrunden när man skulle ta sig till husets övre plan. Så sjukt! Ja, det kanske är jag som är sjuk, men har de inte tänkt någonting på höjdrädda fobiker? Min höjdskräck har på senare år börjat få knepiga konsekvenser. (Som jag ska återkomma till.) Med andan i halsen gav jag upp museet och kastade mig istället in i en biosalong på andra sidan gatan för att se nämnda Bondfilm. Det var ett ytterst otypiskt val för att vara jag - åtminstone jag i eget sällskap, men vilket perfekt söndagshäng det blev. Sånt här ska jag se oftare, var min belåtna reaktion. Ikväll har jag visst chansen när en annan Bondfilm visas på fyran, men det där med reklam mitt i en film känns ju passé.

Här skulle jag kunna fortsätta med kulturyttringar från populärt till smalt, men det skulle bli en evighetstext och dessutom har jag lagt av mig på kulturfronten. 

#blogg100
#loggbok42
#dag5